Brist på annat

Vi gapar och skriker, gnäller och gråter.

Hatar och älskar, fördömer och förlåter.

River upp gamla sår bara för att minnas.

Skapar nya för att visa att vi vill finnas.

Skrattar över hur vi kunde vara så dumma.

Och när vi matas med sanningen blir vi så stumma.

Vi blundar för det vi inte vill se, det vi inte vill ta del av.

Sakta men säkert, går vi från askan till vårt egna eldhav.

Skapar löften som vi vet att vi kommer bryta.

Målar upp perfekta mönster bara för att skryta.

Talar sanning när vi ljuger, ljuger när vi talar sanning.

Säger att vi klarar det själva, men vi är i underbemanning.

Aldrig vill vi visa oss på våra knän, visa oss svaga.

Men detta har aldrig någonsin varit en hjältesaga.

Det är inte meningen att vi alltid ska vara starka.

Stark är den som ligger ner och känner de sparka.

Men som reser sig upp, starkare än förr.

Backar, tar sats och bryter ner denna dörr.

Ingen är perfekt, speciellt inte vi.

Att eftersträva perfektion är idioti.

Vi klagar och snyftar, ryter och grinar.

Skrattar och garvar, ler och flinar.

Såren vi river upp är våra medaljer.

Förtjänade för att ha överlevt våra bataljer.

Så skrik sönder lungorna och gråt floder.
Vi har alla våra egna sätt, egna metoder.
Sagan är vår att skapa, hjältar är vi att bli.

Skynda långsamt annars passerar tiden förbi.